Jacke Sjödin – ”Jag är en lycklig man” – som alltid velat bli clown

Favorit i repris, ur Relation nr 3, 2014
Text: Kristina Tilvemo Foto: Alex&Martin

Han gör bara sådant han vill se själv. Vilket tycks vara ett framgångsrecept, för sedan Jacke Sjödin damp ned i den uppsaliensiska myllan har han gett rimmandet en särställning och valts till årets upplänning. År 2014 fick Relation en pratstund med en lycklig man, som då inlett arbetet med vårens Höjdarlunchpå Katalin. Och som sedan sex års ålder velat bli clown.

Efteråt slår det mig att det är för att han är så vanlig. Han dyker upp på det eftermiddagsstinna caféet vid Svandammen, hälsar vänligt vid kaffeautomaten och föreslår utan omsvep att vi delar en semla innan han kränger av sig den svarta jackan. Datorn har fått följa med eftersom han nyss lämnat veckans krönika till Radio Uppland, inte en minut för tidigt.

Själv säger han att han är deadlineromantiker, en sådan som arbetar bäst under press och gärna släntrar in en kvart före en föreställning eller sändning.

– Panik är en underskattad kraft när det gäller kreativitet. Det är otroligt hur mycket man kan åstadkomma på kort tid när man måste, säger han med ett leende och lätt utdragna o:n i den karakteristiska norrländskan.

Uppenbarligen, för sedan ett par år har Jacke Sjödin hittat en egen nisch som moderator på diverse konferenser runt om i landet. Det som gör honom unik är att han på plats sammanfattar varje föreläsning på rim, och emellanåt också med en sång. Sätter sig med ett tomt block vid scenen och vet att han inom trettio minuter ska upp och i bästa fall vara rolig.

Metoden grundar sig dels på teknik, men också på förmågan att extremt snabbt vända perspektiv med slagfärdiga analyser, vilket nyligen fick en hjärnforskare att fråga om hon fick sätta dioder på hans huvud för att ta reda på hur Jacke Sjödins hjärna i själva verket fungerar.

Kommentarerna på egna hemsidan vittnar också om publikens förtjusning, med omdömen som ”Ordmagi”, ”helt suverän med sammanfattningarna på rim”, ”genialt”och ”trolleri”.

Jacke Sjödin lyser upp och medger att det är fantastiskt med allt beröm innan han konstaterar att det underliga är att man blir immun också mot sådant.

– Jag var på en konferens med niohundra personer i Falkenberg i veckan, med Anders Borg, Per Schlingmann och de där, och fick jättefin kritik. Men själv kände jag att det inte var lika bra som vanligt. Man är sin egen hårdaste kritiker.

Konferensrimmet halkade han in på i sen ålder av en slump, sedan en kompis från Kramfors frågat om Jacke Sjödin ville ställa upp som moderator på UKK och kommentera lite lätt under två dagar. Sedan dess har det rullat på, med ett par konferenser i veckan vid högsäsong och inspiration som kommer till honom närhelst han behöver. Baksidan är inte oväntat prestationsångest, från glädjen långt i förväg när någon ringer och frågar om han kan ställa upp, till allt större obehag när datumet kryper närmare i kalendern. Med fjärilar i magen, bultande puls i tinningen och känslan att bara vilja åka hem.

Det måste ändå kräva ett visst mod?

– Mod på gränsen till dumhet. Men man är väl en bekräftelsetorsk, säger han glatt och griper an en bit semla. Jag älskar mitt arbete; variationen med kåserier, konferenser, radio och att få repa med Helen Sjöholm, och känslan när publiken tycker om det jag gör.

Kärleken är besvarad, för sedan Jacke Sjödin inledde sin karriär har han blivit en av stans folkkäraste artister, med kåserier, krönikor och shower som drämmer till med underfundiga vardagsbetraktelser. 2012 utsågs han av UNT till Årets upplänning och med shower som Fyra lyckliga män, Dagens musikaloch En lycklig manhar han nått en egen position på humorhimlen.

Du talar mycket om lycka?

– Ja, men jag är en lycklig man. Vi matas hela livet med bilder av lycka, med hus, träning, semesterresor och bilar men den sanna lyckan är något helt annat. I lyckoforskningslitteraturen är forskarna överens om en sak: När du utsätter dig för något svårt och sedan lyckas, då, BAM, händer något. Där har du mycket lycka, säger han och måttar lyckan med händerna över bordet. Dessutom kan jag som kåsör bli glad över sådant som gör mig arg, vilket är en förmån.

Han småpratar ledigt medan barnvagnsföräldrar manövrerar sig fram mellan studentbord, barnfamiljer och vithåriga surfare, och överraskar rätt som det är med träffsäker spontanhumor. Och kanske är det just det som är lite av tricket, tänker jag. Att mitt i vanligheten slå tillmed träffsäkra reflektioner som gör det hela så oemotståndligt roligt.

Kan man skämta om allt?

– Nej, säger han och blir allvarlig. Många av de ”riktiga” komikerna menar att man kan skämta om allt men jag ser inte att det finns något roligt med barncancer. Eller med våld i nära relationer, som på en konferens för ett tag sedan med Carin Götblad. Där blev sammanfattningarna betydligt sakligare.

Närmast väntarHöjdarlunchpå Katalin, en sextio minuter lång kabaré i sällskap med Helen Sjöholm, Andreas Nilsson och Mikael Skoglund, om LP-skivor, celluliter, kaffesorter, politik och pimpinella som det står i programbladet.Det låter som ett genidrag i tidspressade barnhämtarscheman. Vilket är meningen, säger Jacke Sjödin och höjer förtjust ögonbrynen.

– Jag har en strategi att bara göra sådant jag själv vill se. Med den här revyn rör vi oss på klassisk mark, lite som Hasseåtages lunchrevyer eller Povel Ramel, samtidigt som den passar oss själva. Både jag och Helen Sjöholm har små barn så det är utmärkt att köra mitt på dagen, säger han belåtet. Hasse & Tage var för övrigt mina stora idoler. Medan min bror lyssnade på Flash & The Pan hemma i pojkrummet spelade jag Hasseåtage-skivor på högsta volym.

Det visar sig att karriären inleddes redan hemma i Sollefteå, när Jacke Sjödin plågade släkten med haltande cirkus och teaterföreställningar på gräsmattan med kompisarna. Helst av allt ville han bli dvärg, sedan han som sexåring sett en rysk cirkus med småvuxna clowner, och jublade högt när han vid en av de årliga mätningarna upptäckte att brodern dragit ifrån i längd.

– Jag växte upp under harmoniska och lyckliga förhållanden och kan till skillnad från många andra i branschen inte komma ut med en massa alkoholproblematik eller våldsamheter under barndomen. Däremot fanns mycket humor hemma. Pappa (Nicke Sjödin, reds anm) var lokalkändis i Sollefteå och när jag själv kom in i branschen skrev vi ett tiotal shower tillsammans och jobbade ihop i många år.

Skolåren präglades av uppträdanden och amatörteater, avbröts av ”lumparhelvetet” och fortsatte när Jacke Sjödin drog till Uppsala för att plugga idé- och lärdomshistoria. Dessförinnan hade han kommit in i teaterlivet på allvar när han som tjugoettåring satte upp en helaftonsföreställning för ungdomar. Showen fick lysande kritik, och under flera år pendlade han mellan studierna i Uppsala och artistlivet i Sollefteå.

Det stora genombrottet kom år 2000 när Jacke Sjödin började kåsera i UNT och Radio Uppland och blev känd för allmänheten. I samma veva lärde han känna teaterprofilen Lasse Eriksson, och 2005 satte de gemensamt upp Fyra lyckliga män, en kritikerrosad show på Reginateatern som 2011 följdes upp av Fyra lyckliga män 2. Fram till dagen när Lasse Eriksson efter trettiotre föreställningar föll ihop och dog på scenen.

 Hur var det att gå vidare efter Lasse?

Jacke Sjödin söker rätt ord innan han svarar.

– Det var naturligtvis jobbigt på två plan. Personligen var det för jävligt och oerhört tragiskt att förlora en av mina bästa kompisar. Vi har haft så otroligt roligt under åren och hade massor av planer och idéer om sådant vi ville göra. Jag träffar hans änka en del och det ord som kommer till mig först är grämelse. Lasse var bara sextioett år och det fanns så mycket ogjort, säger han med blicken någon annanstans. På ett yrkesmässigt plan var det kaos, med ekonomisk förlust och oro över framtiden. Men vi lade ned pjäsen direkt.

När han återvände till scenen blev det med Dagens musikal, en föreställning med Staffan Lindberg och Erik Lidholm där Jacke Sjödin utifrån dagsfärska nyheter diktade ihop inte mindre än en lång dikt och tre nya låtar, varje dag. Inte så sällan genom att hänvisa till någon ur publiken, som han gått runt och bekantat sig med före föreställningen.

Vad är det svåraste med humor?  

– Personligen: att inte hamna i skrattfällan. Jag föreläser om det men går ofta i fällan själv, med dagsaktuella sånger som bygger på trams. Som komiker kan det vara svårt att vara allvarlig och gå på djupet, och jag beundrar dem som gör det. Själv är jag lite för feg, vill inte trampa andra människor på tårna, men i En lycklig mangår jag ned i allvar på ett annat sätt. Vilket jag också fått beröm för, konstaterar Jacke Sjödin ödmjukt.

Han sneglar på klockan som går mot helg och förklarar att han ska åka och storhandla. Med fem barn, en fru som pendlar till doktorandtjänsten i Örebro och en nytillkommen västgötaspets i familjen är det ett pusslande att få ihop vardagen, som en vanlig vecka innehåller kåserier i Radio Uppland och UNT, ett par konferenser, ett till två gig av föreläsningstyp, rep med kollegorna, dagishämtning, föräldramöten och en kväll i någon trevlig bygdegård i Östervåla.

Många komiker är betydligt mer nedtonade privat och inte alls särskilt roliga. Hur är du själv?

– Egentligen är jag samma Jacke fast mer nedtonad. Hemma kan det bli ett rim eller en visa när jag väcker barnen eller ber dem hämta fotbollsskorna. Det jag hatar är förväntningarna på att vara rolig, men jag försöker alltid vara social och trevlig mot folk. Det är så lätt och man har så oerhört mycket att vinna på det.

 

15 snabba
– gillar Trocadero och snaps

Mest stolt över: Fem barn, och en hel del sceniska produktioner.

Uppsaliensisk humor: Jag älskar rim och är därför svag för akademisk humor sprungen ur studentspex och liknande. Idolen är och förblir Tage Danielsson.

Last: Ingen. Förutom god mat, geléhallon, öl, gräddiga såser, torr champagne, trocadero, glass och en liten snaps om lördagarna.

Bästa beslut: Att bli Uppsalabo, jag stormtrivs. Staden är vacker, har bra storlek, perfekt läge och publikunderlag.

 

 

Favoritrim: ”Vart jag mig i världen vänder, har jag världens största tänder.”

Arbete vs fritid: Blandas ihop lite på gott och ont. På gott eftersom arbetet ofta är lika roligt som fritiden, på ont eftersom det blir för mycket arbete ibland.

Läser: För lite, är bedrövligt kvällstrött. Mycket Alfons Åberg och Mamma Mu och sådant förstås, dessutom gillar jag biografier. Nyligen läste jag den om Lena Nyman och den om Gösta Ekman. Min favoritförfattare är Torgny Lindgren.

Lasse Eriksson: Vi hade så mycket roligt och så mycket på gång. Ordet som kommer för mig när jag tänker på hans död är grämelse.

Gör en ledig dag: Går på bio med barnen eller pular i trädgården.

Förebild: Inom min egen genre Tage Danielsson, John Cleese, Ronny Eriksson. I vardagslivet min farfar som lärde mig allt om att vara förnöjsam.

Lycka: Att fatta att tiden är begränsad och att det därför är ens plikt att inte gnälla över småskit: ”Bäst man går där så ligger man där, och då står man där.”

Ser på tv:  Mycket sällan. Kollar På spåretpå SVT Play ibland.

Dricker helst: Hemlagad rabarbersaft och öl. Dock inte samtidigt.

Bästa teaterminne: När vi fick fem kajor i UNT efter premiären på Fyra Lyckliga Män.

Alternativ karriär: Nej, det är otänkbart.