Att lägga näsan i blöt

“Fråga inte så mycket!” Den tydliga ordern har nog många av oss fått när vi var små. Jag vet att jag både har hört den – och själv uttalat den. Vi föds med en omättlig önskan att veta mer och förstå. Sedan nöts den sakta ner av föräldrar som säger åt oss att sluta fråga, klasskamrater som skrattar rått när någon törs lufta en undran och chefer som förväntar sig att vi kan allt från dag ett. I ett rum fullt av vuxna, på en föreläsning eller i ett möte, inleder många med orden “det här kanske är en dum fråga, men …” Tänk så mycket vi hade gått miste om ifall vi helt enkelt slutat fråga och undra.

Jag håller gärna nyfikenheten i min ena hand och envisheten i den andra. De två har tillsammans lett mig fram genom livet så här långt och jag vill inte riktigt släppa taget om någon av dem. Det där med att ständigt hoppa på nya saker, ändra riktning och tänka om – det är nyfikenhetens fel. Eller förtjänst. Den ligger alltid nära ytan och är inte svår att trigga i gång. Ett nytt yrke, en ny plats, en ny hobby eller en ny kurs och nyfikenheten börjar fladdra i maggropen. Eller en ny människa. Ingenting sätter fart på fladdret som människor.

När jag tog studenten 1995 var världen fortfarande analog. Jag betalade mina räkningar på pappersblanketter, tog fram Vår kokbok om jag skulle laga mat, ringde runt för att bjuda in vänner på fest och om jag inte visste hur man lagade punktering frågade jag någon som kunde. Alltså blev också mitt första jobb som ekonomiassistent i ett av familjens företag. Världen var inte större än så och jag visste inte riktigt hur jag skulle vidga den. Då. Jag tordes inte ställa alla de frågor jag hade och min nyfikenhet låg inkapslad, slumrande, tyst. Sedan kom den digitala knock-outen. Jag minns mycket väl första gången jag satt framför en dator, med dåtidens sökmotor framför mig, och frågade: ”Vad kan man söka på?”

”Allt” var svaret jag fick och det svindlade.

Internet öppnade upp för alla de frågor vi lärt oss att inte ställa. Allt vi inte vågat säga högt eller känt oss för dumma för att försöka ta reda på. Min nyfikenhet fick plötsligt fritt spelrum och jag sökte svar på allt. Utan Google och alla dess föregångare hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut. När jag läste pilotutbildningen och inte visste hur en kolvmotor fungerade, trots att precis alla tydligen gör det, googlade jag mig i kapp. Eller när jag tackade ja till mitt första ekonomichefsjobb utan relevant utbildning och erfarenhet (vilket arbetsgivaren var väl medveten om, men nog inte förstod innebörden av) googlade jag ”årsredovisning” och tog mig vidare därifrån. Google har varit min bästis i flera decennier. Nu får även ChatGPT vara med på ett hörn.

Jag frågade faktiskt min nya vän lite om nyfikenhet och innovationer inför den här krönikan. ChatGPT radade upp fantastiska upptäckter som aldrig sett dagens ljus, om det inte vore för människors förmåga att tackla misslyckanden med just nyfikenhet. Som när Alexander Fleming kom tillbaka efter semestern och märkte att hans bakterieodlingar angripits av mögelsvamp. Eller när Spencer Silver misslyckades med att ta fram ett superlim och i stället bidrog till den, för många av oss, livsviktiga post-it-lappen.

Kanske kan vi apa efter dem. När något har gått åt skogen, se om det kan leda till något oväntat positivt. Sluta säga att saker inte är för oss utan att först testa. Låta människor som är olika oss själva väcka frågor istället för fördomar. Ställa dem. Googla. Läsa. Undra. Lägga näsan i blöt. För nyfikenheten är kanske, för att citera Johan Wester, det käraste vi har.