Denna ständiga hunger
När jag är ute och reser med min familj har vi alltid nödproviant nära till hands. En frukt, en chokladbit eller något annat som man kan ta till när blodsockret sjunker och humöret följer med. För barnens skull, tänker ni. Men icke. Det är jag som är den ständigt hungriga och övriga gör sitt bästa för att förebygga eventuella sammanbrott längs vägen. Hungern visar sig även i helt andra former där ett äpple inte gör någon som helst nytta och där ingen ännu har hittat botemedlet.
Som barn till en 40-talistmamma av rang är jag uppväxt i en miljö där mat var viktigt. Jag minns hur min mamma och hennes väninnor gjorde sitt bästa för att överträffa varandra vid sina middagsbjudningar. Där allt var oerhört vällagat, gott och vackert. De satte en heder i att verkligen leverera i köket, oavsett om det var vardag eller fest. Det var förstås en ganska lyxig tillvaro, där jag inte behövde anstränga mig det minsta och ändå försågs med mat på bestämda tider som var både näringsrik och välsmakande.
Det innebar också att jag, när jag flyttade hemifrån vid nitton års ålder, inte kunde just någonting om matlagning. Jag fick ”Vår kokbok” i inflyttningspresent och började med att slå upp hur man kokade ägg. Där någonstans började min ständiga hunger. Och ett nytt förhållande till mat. Det första kokta ägget, där i min etta på Kungsängsgatan, blev en symbol för förändring. Nystart. Självständighet. Det kan låta banalt, men när jag sneglar i backspegel tror jag faktiskt att det var så.
Varje krönika jag skriver föregås av en tanke- och associationsprocess. Jag får eller väljer ett tema som sedan får ligga i bakhuvudet och puttra någon vecka. I det här fallet; hunger. Inledningsvis ledde det tankarna till matupplevelser genom livet och jag såg genast en röd tråd. För om jag blundar och minns situationer där mat varit viktigt är det inte Guide Michelin-stjärnor och smaksensationer som dyker upp. Det är händelser kopplade till mat. Ägget på Kungsängsgatan. Restaurangen Chicken Mike på Rhodos där det serverades svärdfisk med gin och tonic som måltidsdryck. När jag kom hem efter ett år i USA, mamma bad mig välja vilken maträtt jag helst ville ha och jag sade korv stroganoff. Den där ostsmörgåsen med varm choklad som jag fick på förlossningen när min dotter föddes. Gemensamt för dessa ögonblick är att de har varit kopplade till skiften i livet. Nya vägar.
Min nya kompis ChatGPT bekräftar känslan av att min ständiga hunger kanske inte i första hand handlar om mat. Så här säger AI:
”Ibland används ordet “hunger” metaforiskt för att beskriva en djup känsla av längtan eller begär, vanligtvis inte relaterad till fysisk mat. Det kan vara en längtan efter kärlek, uppmärksamhet, prestation eller andra personliga mål. Ordet kan också användas för att beskriva en stark önskan eller motivation att uppnå något, liknande begreppet “törst” för kunskap eller framgång.”
Huvudet på spiken. Jag har många gånger berättat om min maniska längtan efter förändring. Att aldrig kunna sitta still, utan att hela tiden leta efter nya saker att kasta in i livstombolan för att se vad som ramlar ut. Nyfikenheten, rastlösheten, jakten. Hungern. Den som ingen Snickers i världen kan dämpa. I en tid där Novo Nordisk med sin bantningsmedicin slår rekord i börsvärde frågar jag mig, vill vi det då? Vill vi verkligen medicinera bort människors aptit och är det då inte risk att det slår på alla fronter?
Jag lever nog hellre vidare med min ständiga hunger, kokar ett extra ägg och laddar ryggsäcken med proviant.
Tre frågor om hunger och mat till Cemil Alparslan:
När jag jobbade som pilot fick jag alltid frågor om turbulens, flygrädsla och borttappat bagage. Vad är det vanligaste människor frågar dig när du berättar om ditt jobb?
Jag tycker att det är ganska roligt att prata om mitt jobb. Generellt är människor väldigt intresserade och de flesta har en relation till dryck, mat och restaurang. Men de vanligaste frågorna är nog: Vad är din favoriträtt? Vad är det bästa vinet du druckit? Varifrån får du inspiration?
Att smaken är olika är ingen nyhet. Men finns det kopplingar mellan vilken sorts mat man gillar och vilken typ av person man är?
Jag tror att det snarare finns stereotyper kring detta. Jag tror att habituering är grunden till att vi lär oss att gilla olika typer av mat och med viss mat måste man utsättas lite för att lära sig att uppskatta den. Men sedan spelar sinnesstämning, situation och generellt mående stor roll. Jag tror nog snarare att det kan finnas kopplingar mellan det och vad man väljer att äta för mat än något annat.
Du har ju uppmärksammats en hel del i olika sammanhang de senaste åren, synts i media och fått en rad utmärkelser som inte bara är kopplade till själva restaurangverksamheten. Ett exempel är ”Årets unga företagare”. Vilka personliga egenskaper tror du har lett till det?
Och det är ju väldigt kul! Jag vet faktiskt inte. Jag försöker egentligen bara vara mig själv. Jag tror på att vara snäll, hjälpsam, stöttande mot mina medmänniskor och med jobbet arbeta målmedvetet, nyfiket, ärligt och hårt.
