En cocktail av harmoni och besatthet

Pirret. Ruset. Kicken. Den oemotståndliga känslan precis när vagnen passerar krönet i berg-och-dalbanan. Ilningar som elektriska stötar genom kroppen. Själen. Eller värme, tillfredsställelse och ett svårslaget lugn. De allra flesta människor upplever den, om man får tro forskningen, men hur den upplevs kan variera kraftigt. Det de flesta kan skriva under på är att vi vill uppleva det igen. Och igen. Passion är en starkt beroendeframkallande drog, med både önskvärda effekter och biverkningar.

Vad är din passion här i livet? När den frågan dyker upp blir jag alltid lite ställd, eftersom formuleringen antyder att man bara får ha en. I hela mitt liv har jag känt mig nära passionen och haft lätt att gå all-in. Brinna okontrollerat för något tills det tenderar att äta upp annat som är viktigt. Inom psykologin beskriver den dualistiska modellen två olika sidor av samma fenomen. Den ena, den harmoniska passionen, är lustfylld och stabil. En plats eller en känsla vi kan gå till för att må bra, där vi har ett kontrollerat förhållningssätt till objektet för vår passion. Som en vän och inbiten golfare uttryckte det: ”Är du glad? Spela golf. Är du arg? Spela golf. Är du trött? Spela golf.” Svaret på alla frågor, oavsett sinnesstämning.

Den andra sidan av passionsmyntet är den besatta passionen, där vi drivs av ett starkt och tvingande begär som gränsar till det okontrollerbara. Man kan lätt tro att den är vikt åt galna stalkers och maniker, men balansgången är knepigare än så. Om vi lägger handen på hjärtat har vi nog alla någon gång vinglat på gränsen, med armarna rakt ut åt sidorna för att inte trilla. Jag har alltid haft svårt att brinna lagom och får jobba med balansakten konstant. När någonting fångar mig vill jag gärna skjuta tillvaron åt sidan, lära mig precis allt om detta någonting och ägna orimligt mycket tid åt det.

Precis som i andra sammanhang är jag hopplöst ombytlig i mitt brinnande och hanterar det lite som Forrest Gump. Han sprang i tre år, två månader, 14 dagar och 16 timmar. Tills han helt plötsligt inte hade någon lust längre och åkte hem. Lite som när jag var liten och tillbringade en hel sommar i vårt gästhus, spelandes det idiotiska datorspelet Bubble Bobble med min kompis Sussi. En dag lade vi bara ner spelkontrollerna och gick ut i solen. Eller när jag sprang 4 – 5 gånger i veckan under flera år, hade ont precis överallt men körde på ändå. Tills jag frågade mig vad jag höll på med. Detsamma har skett med hästar, hund, kajakpaddling, padel, simning, långfärdsskridskor, längdskidåkning, franska på Duolingo och så vidare i all oändlighet. Betyder det att jag inte har hittat rätt ännu? Eller kan det finnas någon annan vettig förklaring?

Första gången jag flög Cessna visade min rutinerade pilotvän mig hur negativa G-krafter fungerar. Mjukt drog han ratten mot sig så att det lilla planets nos höjdes, sedan tryckte han till framåt, nosen dippade och det hisnade kraftigt i magen. Jag skrattade och bestämde mig för att ta flygcert, så att jag kunde skapa mitt eget magpirr. Den känslan påminner mig om passion. Hisnandet. Pirret. Och det ger mig en röd tråd i brinnandet och slocknandet. För det som får mig att kippa efter andan, i flygplanet och i livet, är riktningsförändringen. Från ett läge till ett annat. Där känner jag suget i magen.

Så fort rörelsen avtar och läget blir mer konstant, då falnar den där glöden. I straight and level flight kan man slå på autopiloten, läsa tidningen och dricka kaffe, men de negativa – och samtidigt så positiva – G-krafterna uteblir. Det är när jag når den platån som jag behöver något nytt för att få samma kick igen. Det finns dock några områden som är så outtömliga och oändligt stora att jag aldrig upplever det där jämviktsläget. Musiken. Litteraturen. Naturen. De ligger som bubbelplast runt mitt studsande och dämpar de värsta törnarna. Till dem har jag ett mer harmoniskt förhållningssätt.

Jag är en seriepassionista och kommer att fortsätta vara det. Stundtals harmonisk, men även på vippen till besatt. Allt för att få uppleva pirret igen och igen. Och när jag har bränt ljuset lite för mycket i båda ändar förlitar jag mig på bubbelplasten. Kanske är det faktiskt det ultimata? En cocktail av harmoni och besatthet.