En dörr till respekt

Novembermörkret gör att jag bara ser min egen reflektion i det lilla fönstret bredvid mig. Det skallrar om vagnar, glas och brickor och när planet kränger till extra kraftigt drar jag åt fyrpunktsbältet hårdare. Flygplanskroppen vrider sig som en orm i turbulensen och det brusar till i PA-systemet innan kaptenens röst hörs.
“Mina damer och herrar, vi har turbulens rapporterad på hela sträckan och kommer därför att behålla skylten med säkerhetsbältet på. Kabinpersonalen kommer att påbörja sin service som vanligt.”
Eftersom turbulens inte biter på flygvärdinnor, tänker jag. Eller?
En man reser sig upp i mittgången och öppnar hyllan ovanför sin stol. Jag skyndar mig dit och håller hårt i ryggstöden på stolarna för att hålla balansen.
“Ursäkta, ni måste sitta ner och ha bältet fastspänt”, förklarar jag och pekar på den upplysta symbolen med bältet.
Mannen, som är minst dubbelt så gammal som jag, synar mig uppifrån och ner. Han gör ingen ansats att sätta sig ner och i den öppna hatthyllan riskerar tunga rullväskor att skaka ner i huvudet på hans medpassagerare.
“Du, lilla gumman, jag har flugit betydligt mer än du och vet nog hur det här funkar”, säger han.
När han väl har satt sig, utan att spänna fast bältet, stänger jag hyllan efter honom och går vidare mot främre galley. Precis när jag har börjat ta fram kaffekannor hör jag ett upprört litet tjut från kabinen. En flicka i tioårsåldern kommer snubblande i riktning mot toalettdörren, men hinner inte fram. I stället kräks hon rakt ut på hela galleygolvet. Jag hoppar åt sidan för att inte bli träffad. Hack i häl kommer hennes mamma och tar sin dotter om axlarna.
“Flytta dig lite nu, Alice, så att tanten kan torka upp”, säger hon och instinktivt tittar jag mig över axeln.
Tanten? Raskt inser jag att det inte bara är jag, den här tjugofyraåriga flygvärdinnan, som är tanten. Det är också jag som förväntas torka upp hennes dotters olycka medan hon själv går tillbaka och sätter sig på sin plats. Med en suck får jag fram trasor och en bunke med vatten. Leendet är annars en del av uniformen, men här är det ingen som ser mig.
Dörren till cockpit öppnas och kaptenen ropar från sin plats därinne.
“Du, Karin? Fixar du lite kaffe åt oss? Och sedan tar vi gärna vår mat på nästa sträcka. Det är lite bökigt att äta när det skakar så förbannat.”
Jag tittar upp på piloterna från min position där på golvet, med trasa i hand och våta fläckar på knäna. Det är som en uppenbarelse. Mjukt ljus från deras små läslampor, de färgglada skärmarna framför dem. Radiotrafiken som en ljudmatta i bakgrunden med lågmälda direktiv om vägen framåt. Ingen skulle knacka på och be dem torka kräks eller skälla ut dem för att planet är försenat. Ingen skulle sticka in huvudet, kalla dem “lilla” och berätta hur de ska göra sitt jobb. Kunde det verkligen vara så stor skillnad, trots att det enda som i praktiken skilde oss åt var cockpitdörren?
Jag var tvungen att försöka ta reda på det. Tre år senare var jag pilot.

Tre frågor om respekt till Robert Karjel, som kommer och föreläser på Relations event den 12 mars:
Vem respekterar du och varför?
Min yngsta dotter Elvira som efter många års hårt arbete nu tagit sig in på sin drömutbildning till veterinär.
De av våra ledare som förstår att det som sker i Ukraina är helt avgörande för vår framtid, och tydligt törs uttrycka att stora uppoffringar under lång tid är vad som väntar om vi fortsatt ska vara fria nationer.
Kvinnan på tunnelbanan i morse som lugnt läste sin bok medan alla andra omkring henne scrollade på sina telefoner. Att ge tid för en lång berättelse att breda ut sig och komma till punkt. Skärmarna tar oss 20 000 år tillbaka i tiden, där det mesta bara blir instinktens tillfredsställelse utan bestående djup.
Vad väcker din respekt?
De som kan sätta upp ett mål och hålla fast vid det. De som säger att de ska återkomma om något som mera ligger i mitt intresse än i deras, och som sedan gör det. De som står upp för en värdering när den har ett pris (för bara då är den värd något).
Vad släcker din respekt?
De som på ett mingel hela tiden flackar med blicken för att se om det finns någon mer intressant person att prata med. De som i varje form av övergång i ett samtal eller möte måste titta på sin telefon.