I brutna löftens land
Jag springer genom terminalerna på Helsinki Vantaas flygplats med svetten rinnande nedför ryggraden och rullväskan studsande efter mig. Luftrören tjuter och det värker i bröstet, men jag ökar ändå tempot när jag hör final call för Stockholmsmaskinen. När jag kommer fram till gaten ser jag att bryggan är dragen och att pushtraktorn precis börjar skjuta planet bakåt. Förtvivlat sjunker jag ner på sofforna och börjar gråta. Jag sitter där i min pilotuniform och hulkar som ett barn. Hur i hela världen hamnade jag här? Jag lovar mig själv att tänka till.
I början av februari varje år går jag till gymmet och sträcker lite extra på mig. Ni vet då, när en stor del av de människor som lovat sig själva nya vanor på nyårsafton har lagt ner ambitionen. Där går jag och känner mig duktig, fast jag i själva verket inte alls är bra på att hålla löften till mig själv. Träning råkar vara något jag genuint gillar, så det är inte där utmaningen ligger för mig. Den finns på andra fronter.
I situationen i inledningen här ovan hade jag slitit i ett par år för att landa ett flygjobb, eftersom min timing var tidernas sämsta. Efter elfte september hade flygmarknaden havererat, så när jag var färdigutbildad var jobben få och det fanns horder av arbetslösa piloter med mer erfarenhet än jag. Jag terroriserade en stackars finsk chefspilot som en vän kopplat ihop mig med. En gång i månaden ringde jag och frågade om han behövde piloter. Till slut gav han mig chansen att komma på intervju och mot alla odds fick jag det där eftertraktade jobbet. Jag pendlade till Helsingfors, delade övernattningslägenhet med sju flygvärdinnor, sov ibland på basen på ett par soffkuddar innan incheckningen vid 04 på morgonen. Vi flög långa, intensiva dagar och så fort jag var klar med veckans flygningar rusade jag till första bästa Stockholmsflight för att åka hem och försöka bygga en relation med min blivande man. Successivt flyttade jag fram gränserna för vad som var rimligt. Åt dåligt eller inte alls, drack sju koppar kaffe om dagen, sov ytterst lite och missade inte ett enda flygpass. Jag sade aldrig nej, kände aldrig efter.
Man kan tycka så här i efterhand att jag borde ha lärt mig något där, i rusandet mellan flygplan och i svettiga uniformer. Ändå har jag kört på på liknande vis vid många perioder i livet. Som det året jag flyttade med min sexåriga dotter till nytt område och byggde bonusfamilj, blev innebandytränare utan någon som helst erfarenhet, hoppade på heltidsstudier på högskolan och jobbade heltid som chef samtidigt. Eller när min pappa precis hade gått bort, min chef samtidigt blev sjukskriven och jag plötsligt tillförordnad vd över en relativt stor verksamhet. Samtidigt läste jag på högskolan och tackade ja till att förlänga ett uppdrag som styrelseordförande. Jag har pressat min kropp och min själ hårt och aldrig sagt stopp. Totalt vansinne, kanske, för jag skulle aldrig någonsin råda någon annan att göra samma saker. Gång på gång bryter jag det där löftet om att tänka till.
Inom flyget pratar man ofta om begreppet fit for flight. Det finns en fiffig checklista som man ska gå igenom innan man sätter sig i cockpit och kanske kan den appliceras även i andra sammanhang. Där man behöver skärpa, känna sig grundad, fatta vettiga beslut, fungera för sig själv och andra. Som i de flesta situationer alltså. I’m safe är akronymen och den skrivs ut så här:
Illness – är jag sjuk eller frisk? Hur mår jag? Vad behöver jag idag?
Medication – äter jag någon medicin som kan påverka min dag idag?
Stress – hur är nivån här? Emotionell stress, långvarig stress eller andra former?
Alcohol – har jag koll på mitt intag och min relation till alkohol?
Fatigue – hur går det med sömnen och återhämtningen?
Emotion – hur är det känslomässiga läget? Hur hanterar jag mina relationer, min familj, oro och tankar?
Checklistan kanske kan påminna mig om det där med att behandla mig själv så som jag vill behandla andra. Om jag plockar fram den oftare kanske jag kan bli lite, lite bättre på självrespekt och på att hålla mina löften till mig själv.
Tre frågor om självrespekt till Johannes Cullberg, som föreläser på Relations event den 23 april:
Vad betyder självrespekt för dig?
För mig handlar självrespekt om att stå stadigt i sin egen värdegrund – att veta vad man behöver för att må bra och att våga sätta gränser utan att be om ursäkt. Det är att välja långsiktigt välmående framför kortsiktig bekräftelse, att ta ansvar för sin hälsa, sitt liv och sina relationer – även när det innebär obekväma beslut.
Självrespekt är för mig en tyst inre trygghet som säger: “Jag är värdefull, och jag förtjänar att må bra – inte för att jag presterar, utan för att jag är en bra människa.”
Har du någon gång brustit i självrespekt – och om ja, vad lärde du dig då?
Ja, och det har framför allt skett i arbetslivet, där ambition och lojalitet ibland fått mig att kompromissa med det jag egentligen står för. Jag har alltid varit driven – velat prestera, utvecklas och göra skillnad. Men det finns en tunn linje mellan att anpassa sig till en kultur och att börja förlora sig själv i den.
Ett starkt exempel var när jag arbetade på Lidl. Jag drogs gradvis in i en extremt hård och hierarkisk kultur, där det tydligt signalerades att vissa människor var mer värda än andra. Från början reagerade jag instinktivt emot det – jag visste att det var fel. Men efterhand började mina egna gränser suddas ut. Det gick så långt att jag vid ett tillfälle hörde mig själv säga något som helt stred mot mina egna värderingar.
Jag glömmer aldrig känslan efteråt – som om jag svek mig själv på ett djupt plan. Dagen efter sade jag upp mig. Inte bara från jobbet – utan från idén att något yttre mål är värt att sälja ut sin inre kompass för.
Den händelsen lärde mig något ovärderligt: Självrespekt handlar inte om att alltid vara stark – det handlar om att känna igen när man börjar tappa bort sig själv, och ha modet att återvända. Det löftet jag gav mig själv den dagen – att aldrig, aldrig mer låta någon annans kultur eller syn på människor få mig att förneka det jag vet är rätt – har varit ett ankare sedan dess. Och idag är det just den erfarenheten som hjälper mig stötta andra ledare att stå stadigt i sin egen integritet, även när det blåser.
Hur märker du om en annan människa har självrespekt – och hur påverkar det din syn på denne?
Människor med självrespekt utstrålar en särskild energi – de behöver inte dominera, förklara sig eller trycka ner andra. Det finns en balans mellan självsäkerhet och ödmjukhet, en integritet i hur de tar hand om sig själva och hur de bemöter andra. De säger ofta mer med sina handlingar än med sina ord.
När jag möter någon som har självrespekt, känner jag direkt ett lugn. Det skapar tillit. Jag vet att den personen sannolikt tar ansvar, håller det den lovar – och inte säger ja till allt för att behaga. Det är en kvalitet jag både beundrar och strävar efter själv.
