När molnen hopar sig

Alla teman på mina krönikor åt Relation är roliga och intressanta att skriva om. Hittills har vi avhandlat lycka, hunger, drömmar, passion, äkthet och nyfikenhet. Härliga, positiva känslor att riktigt frossa i. Ändå är det just den här krönikan som jag har lättast att relatera till. Jag är nämligen fenomenal på oro. Efter närmare ett halvt sekels umgänge med denna känsla behärskar jag konstarten till fullo, om jag får säga det själv. Det kan låta som tomt skryt, men icke. Är det för att mitt liv varit fullt av elände, trauman och otäckheter? Nej då. Orosmoln lever ofta sitt eget ologiska liv.

I vårt kök i Bälinge hade vi ett stort matbord med tillhörande stolar i massiv furu. Min kanin Ronja hade gnagt av det yttersta på alla stolsben, så att små flisor stack ut. Jag strök med fingret över dem där jag satt på vår gröna, mönstrade plastmatta. Kanske var jag fyra eller fem år. Mamma försökte övertala mig att gå och sova, men jag vägrade eftersom jag var fullständigt övertygad om att en pyroman skulle bränna ner vårt hus medan vi sov. Det är mitt första, tydliga minne av hur oron tog över alla mina tankar.

Enligt 1177 är det vid oro viktigt att skilja på sådant man kan påverka och sådant man inte kan påverka. Det är jag usel på. När jag hör den berömda sinnesrobönen, som alltid dyker upp i amerikanska filmer där någon är på rehab, kör jag alltid fast. Ni vet den som går: ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Jag tror naivt nog att jag kan förändra allt, så jag saknar uppenbarligen både sinnesro och förstånd. Det är ett perfekt sätt att verkligen maxa oron. Eftersom jag bygger scenarier konstant, så att jag ska kunna förändra alla negativa saker.

Efter att ha googlat runt lite på ämnet oro konstaterar jag att följande områden är vad människor oroar sig mest för: hälsa, ekonomi, klimatet, säkerhet, framtiden, relationer och teknologiska förändringar. Överväldigande, breda ord som egentligen inbegriper hela livet. Allt jag oroar mig för går säkert också att sortera in där, men det är inte dessa storvulna orosmoln som först dyker upp i minnet. Snarare är det hur jag efter terrordådet på Drottninggatan alltid gick med min lilla dotter innanför mig på trottoaren, då jag trodde att någon skulle köra över henne med flit. Eller hur jag en sommar inte vågade springa någonstans utom på villagatorna där jag bor, eftersom en kvinna blivit mördad i ett löpspår i Upplands Väsby. Hur jag i lågstadiet fick för mig att något hänt min pappa varje gång han inte kom hem den tid han sagt.

Många orosmoment böljar i takt med livets förändringar. Egen barndom – livrädd för att något ska hända mina föräldrar. Tonår – livrädd för att killen jag gillar ska gilla någon annan. Vuxenliv – livrädd för att välja fel och underprestera. Moderskap – livrädd hela tiden, konstant, för allt som kan hända mitt barn. Medelålders – livrädd för att förlora mina åldrande föräldrar – och mig själv. Sedan finns de mer allestädes närvarande orosmolnen, låga och grå som Nimbostratus. Att inte duga, att inte våga vara sig själv, att inte leva upp till allas förväntningar.

Det finns en rad goda råd och överlevnadsstrategier för att skingra molnen. Ni kan få några av mina.

Gör en riskanalys – hur stor är sannolikheten för att det som oroar inträffar?

Googla aldrig – framför allt inte hälsorelaterade saker. Du har alltid cancer eller ALS.

Ransonera informationsintaget – du mår inte alltid bättre av att veta allt.

Andas – långt ner i magen.

Sjung – så högt du kan.

Skratta – med någon du tycker om.