Syns inte, finns inte
Jag tänker ofta på Tyko Gabriel Glas. För er som inte är bekanta med honom är han huvudperson i Hjalmar Söderbergs evigt unga bok Doktor Glas, och en ofrivilligt ensam trettiotreåring som aldrig varit nära en kvinna. Han konstaterar följande, i en av sina dagboksanteckningar: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.” Det är ofta tydligt. Att människor föredrar att ingjuta nästan vilka känslor som helst framför det där tomrummet.
Det känns uttjatat att fastna i bekräftelsebehov och likesjakt när vi pratar om att synas eller inte synas. Så jag skippar det. Min fasta övertygelse är att det bara är symptom på något som var exakt lika aktuellt för doktor Glas för 120 år sedan. Rädslan för att vara osynlig. Att hamna i tomrummet.
Jag bodde där under en stor del av uppväxten och i tonåren. I tomrummet alltså. När jag stöter på någon som gick på samma skola som jag under den tiden blir det uppenbart, då det är ytterst få som minns mig. Om jag inte hade varit så ängslig för vad folk skulle tycka kanske jag hade tippat över till de mer negativa uttrycken, men jag tordes inte. Jag var absolut älskad av föräldrar och familj, vilket nog också höll mig på rätt sida. Det var den där andra, sociala osynligheten, som var knepig. Att synas lagom och att göra det på ett positivt sätt. Jag är inte säker på att jag har greppat det än faktiskt.
Inom såväl anknytningsteori, som beteendepsykologi och traumaforskning har man uppmärksammat fenomenet med barn som inte får tillräcklig positiv känslomässig respons från sin omgivning och därmed utvecklar negativa beteenden. Allt för att få en reaktion, någon reaktion, och bygga sin självbild. Att synas är att finnas. Vi pratar en del om det när det kommer till elever i skolan, ungdomar som halkar ner med ena foten i kriminalitetsdiket eller utåtagerande barn i andra sammanhang. Men hur yttrar det sig sedan, i det grå och vardagliga vuxenlivet?
Vi har en rad välbekanta karaktärer som ger olika uttryck för samma önskan, samma oro för tomrummet. Selfiedrottningen är en sådan. Hon, vars välsminkade ansikte gång på gång dyker upp i vårt flöde, alltid poserande och perfekt. Vi ser henne. Åsiktstrollet är en annan. Personen som kastar sig huvudstupa in i precis alla diskussioner, alltid kränkt, alltid fullt övertygad om att ha rätt. Vi ser honom. Vi har också Gaphalsen, som hörs mest och skriker högst. Rättshaveristen, som driver varje liten småsak hela vägen, polisanmäler, ringer facket och rabblar juridiska hitte-på-referenser. Och vi har Gråterskan, vars enorma känslosvall drar med sig alla i sin närhet. Visst känner ni dem? Ser dem?
Jag vill också synas. Få bekräftelse på bra saker jag gör, nå fram med sådant jag skriver, ingiva känslor hos människor jag möter. Fast inte till vilket pris som helst. Jag smyger mycket hellre runt i kulisserna och verkar i det tysta än att kliva in i någon av rollerna ovan. För varje år som går blir det allt tydligare; man finns faktiskt även om man inte syns. Mitt ute i skogen, i tystnaden. Ensam i en stuga med en bok. Längst bak i en mörk konsertlokal. På en öde strand, med fötterna i en iskall älv. Kanske är det i dessa lägen vi finns som allra mest, när jag tänker efter.
Tre frågor om att synas eller inte synas till Erik Mattsson:
När känner du dig osynlig?
Jag känner mig sällan ofrivilligt osynlig. Det känns inte längre så viktigt att vara synlig hela tiden, det kan ha med åldern att göra. Dessutom är mitt yrke sådant att jag är mycket i fokus då jag arbetar. Detta gör att jag trivs bra med att vara osynlig. Det är härligt att få slippa uppmärksamheten. Med åren har det blivit allt mer nödvändigt för att jag ska kunna arbeta på föreläsarscenen.
Varför tror du att det är så viktigt för människor att synas?
Är det verkligen det? Jag tänker att det är viktigt att bli tagen på allvar, att känna sig värdefull och att vara betydelsefull för de närmaste. Det är viktigt på riktigt. Att tro att jag finns bara om jag syns tror jag snarare leder till en jakt efter något som inte kommer att göra dig lycklig.
Idag pratar vi mycket om att ’nå igenom bruset’. Hur gör man det?
Det finns situationer då det är viktigt att nå fram. Jag arbetar själv mycket med att hjälpa experter av olika slag – t.ex. forskare, jurister, ingenjörer och ekonomer – att kommunicera bättre. Det första jag brukar trycka på då är att tänka på att budskapet ska in, inte ut. Detta innebär att du alltid måste formulera dig så att dina lyssnare förstår och känner att det är viktigt. Du måste välja förenklingsgrad och exemplen utifrån dina lyssnares kunskap, humör och verklighet. Det kan verka självklart men det är svårt att förenkla då man vet att världen är komplex. Ingen vill ju verka dum och riskera att någon tror att man håller på med triviala och oviktiga saker. Lyckligtvis är detta en färdighet man kan lära sig. Det handlar inte om talang.
